Som stolt sponsor gratulerar vi till prestationen!
Niklas Persson, från vår samarbetspartner Alten, berättar om sitt försök att slå världsrekordet i rodd över Atlanten. Motgångar på vägen gjorde att rekordet blev onåbart, men som stolt sponsor gratulerar vi till prestationen. Beslutsamheten som Niklas och hans team visade låter vi stå som inspiration för vårt eget arbete.
Niklas reseberättelse:
Efter att ha burit på tanken ett längre tag bestämde jag mig för ungefär tre år sedan att ro över Atlanten. I mina förberedelser kom jag i kontakt med holländaren Ralph Tuijin som gjort resan tidigare och som nu förberedde en ny expedition. Vi snackade ihop oss och bestämde oss för att göra gemensam sak. Ralph blev kapten och jag co-skipper för en besättning som inklusive oss själva uppgick till sex personer.
Efter två års förberedelser, och daglig träning på antingen roddklubben eller i roddmaskinen, kastade vi loss kl 19.00 på kvällen den 1 april från Portimao i Portugal. Vårt mål var att ta oss till Franska Guyana på det sydamerikanska fastlandet. Rekordet låg på 48 dagar och 4 timmar. Det skulle vi slå.
Vår kurs hölls av en autopilot (med fem backupsystem) men farten var upp till oss. Vi rodde enligt ett rullande schema: två timmars rodd, två timmars vila, dygnet runt, varje dag. Det var tufft i början, särskilt de tre första dagarna, men till slut blev det vardag.
Vi var självförsörjande och saknade support. Vi sov tillsammans på en väldigt liten yta och saknade både toalett och dusch på båten. Vi åt frystorkad mat, protein- och powerbars, energigels, frukt och blandad mat, som våra över 2000 medhavda Snickers. Vi drack sportdryck som vi hade med oss och vatten som vi producerade ombord med tre stycken ”vattenmakare”, en huvudsaklig elektrisk som drevs av solpaneler och två handdrivna pumpar som komplement.
Tyvärr gick en solpanel sönder, vilket tvingade oss att kraftigt att reducera elförbrukningen. Vi fick styra manuellt, stänga av all icke-essentiell utrustning och ransonera vatten. Våra handdrivna pumpar tvingades gå dygnet runt, vilket snart slet ut dem. Utan möjligheter att producera vatten tvingades vi gå i land på Kap Verde. Där bunkrade vi vatten och laddade batterierna, innan vi fortsatte mot Sydamerika.
50 dygn och 4 timmar efter att vi kastade loss från Portugal var vi framme. Personligen 15 kilo lättare och med skavsår från saltet – vi hade inget sötvatten att tvätta oss i, bara baby wipes, vilket gav fruktansvärda skavsår. Det var som att gå och få skavsår i ett par blöta badbyxor och sen fortsätta i veckor.
Vår fallerande utrustning och stopp på Kap Verde gjorde att vi inte lyckades slå världsrekordet mellan det europeiska och sydamerikanska fastlandet. Men mellan Kap Verde och Sydamerika är rekordet nu vårt!
